Jag blir ledsen, förtvivlad och arg när jag ser unga som gamla som har gett upp.

Jag tror inte på någon gud eller övre makt, jag tror helt krasst att när man dör så är man död.

Jag har inget bra svar på den frågan men jag vill gärna tro att det är vi själva som har den störta meningen här i livet. Vad vi gör med vår tid.

Jag lider själv av ångest och för att ens kunna andas så måste jag peppa mig själv dagligen för att komma på fötter och se min mening.

Jag ansvara själv för vad jag vill få ut av dagen och vad som blir av min tid.

Men för att komma på banan igen så krävs såklart inspiration, men samma sak där, ingen sätter en person i knät på en och säger "här är din inspirationskälla!"

Man måste hitta den själv.

Jag har alltid känt mig vilse, inte bara vilse i mig själv utan vilse i hela världen.

Men vart efter åren går, efter att jag fått mina barn, efter att jag gjort fel val med bla. jobb och utbildningar tidigare i livet, så börjar jag känna att det är mitt eget ansvar att finna en trygghet, och den måste finnas i mig själv. Vem är jag, hur är jag, och vad vill jag.

Jag är mitt i livet, och jag har ovilligt fått inse att man aldrig blir fullärd.

Men jag har insett att det är ju för fasen bara jag som kan påverka mina tankar, mitt beteende och framför allt mina prioriteringar. En handling börjar med den tanke, och en inställning till tanken avgör hur vi uträttar handlingen, eller om vi ens uträttar nåt.

Därför är inställning och tanke det viktigaste. anser jag.

Och fullt möjligt att påverka, tror jag. Bara man vill.