Det känns så himla skönt, jag börjar komma på fötter igen men fan livet är svårt!

Min lilla flicka börjar bli så stor nu att vill springa ut och leka med grannbarnen... JAG HAR INGEN KOLL!

Så nu vill det till att jag har lärt henne rätt och fel och att hon vågar säga ifrån.

Igårkväll när Joel sov och Jocke var på basket så körde jag lite lätt "snacket" om att man inte ska äta något som någon okänd bjuder på eller följa med för att man ska få något gott. Och att hon alltid måste komma hem till mig och säga till om det är något... Jag vill säga så mycket till henne om olika situationer men jag tror att allt bara blir rörigt för henne och tappar öronen tillslut. Men vad är mest relevant?

Jag undrar alltid om jag gör rätt, är jag för hård? är jag för otydlig? Men jag börjar också förstå att alla har det såhär. Det mest värdefulla vi har är våra egna barn. Självklart vill vi göra rätt! Men vad är rätt. Gah... ajja jag tror att jag måste gå på vad som känns bäst i magen. Hur vi än gör så finns det ingen manual som kommer med varje unge.

Även om vi gör allt rätt, vi försöker så gott vi kan att lära våra barn att göra rätt val så kan vi aldrig skydda dem från samhället och alla andra.

Jag litar på min dotter, men jag litar inte på någon annan därute.